Trendspaning: Den negativa kampanjens fallgropar

Du tar varje tillfälle i akt att svartmåla din motståndare eller konkurrent och får stöd från stora influencers, men trots det ser dina siffror inte bättre ut. Vad har gått fel med din strategi?

Medan högervindar blåser över västvärlden skruvas tonen i retoriken upp och fokus flyttas från den egna politiska plattformen till motståndarens moraliska korruption. I USA likaväl som i Sverige. Om merparten av din kommunikation handlar om motståndarna och merparten av deras kommunikation handlar om deras egna frågor, då har du lagt krokben för dig själv.

Bakgrunden

Att kasta lera på motståndaren har länge varit en internationell sport under valtider. Speciellt kända för detta är amerikanska val där det varit något av en publiksport, underhållningsdelen av det uttröttande valåret med alla tusentals tal, handskakningar, affischer och övrigt krimskrams i en hysteri som bitvis är så intensiv att det till det närmaste kan liknas vid gatlopp för både kandidater och väljare. Sverige har inte heller varit helt förskonat från lerkastning men traditionellt har fokus på motståndarens fel och brister inte varit det huvudsakliga greppet i en politisk kampanj. 2000-talet har dock sett en ökad amerikanisering av inte bara politiken utan även den politiska retoriken i Sverige och resultaten för de traditionella partierna ser inte goda ut.

En ineffektiv strategi

Låt oss börja med att titta på vad som händer i det amerikanska valet just nu. Tonvis av tunga internationella aktörer, kända och respekterade namn inom politik och näringsliv, artister, skådespelare och allsköns idoler har gått ut och aktivt tagit avstånd från Trump. Mängder av karikatyrer, sketcher, satirer och stå-upp skämt har dragits om honom. Välgjorda valfilmer med älskade hushållsnamn har haft som mål att diskreditera honom och styra väljarna mot Hillary som det enda vettiga alternativet. I media, i tal och i debattartiklar mals det på om alla Trumps fel och brister, varningens finger höjs, pekpinnen slår mot katedern, men någonstans går det ändå snett. Valsiffrorna är smärtsamt jämna. Varför?

Det hade kunnat vara ett avvikande fenomen, denna diskrepans mellan vad influencers säger och väljare gör, men en rak parallell kan dras till det svenska politiska klimatet och förhållandet mellan övriga partier och SD i allmänhet och regeringen, övriga partier och SD i synnerhet. Tonvis av tunga aktörer, kända och respekterade, idoler inom alla fält, från sångare till serietecknare, från idrottare till skådespelare, från författare till podcastare lägger sin röst till den allmänna politiska tyckefrågan att SD är djävulens utsända på jorden, alternativt urbota korkade och att rösta på SD är om möjligt ännu mer korkat än att vara med i partiet. Trots det är SD fortsatt Sveriges tredje största parti. Oavsett hur mycket avstånd de traditionella partierna tar från SD ökar inte heller deras egna siffror.

Den som inte syns finns inte

Det finns en gammal truism inom varumärkesbyggande som säger att all PR är bra PR. Precis som många truismer är ”All PR är bra PR” en sanning med modifikation. I annat fall hade sådant som kriskommunikation varit fullständigt onödigt arbete och det vet alla som någonsin varit i en eldstorm av dålig PR att det helt enkelt kan krossa en person, eller ett varumärke, om förutsättningarna är de rätta. Vissa skulle därför säga att det inte alls är en truism utan ett helt enkelt bara ett slitet talesätt, en cliché som egentligen inte stämmer med verkligheten. Men slitna talesätt blir clichéer av en anledning och denna cliché har länge ansetts vara just en truism. Av en anledning. Se det så här – om ditt varumärke är det enda varumärket dina konkurrenter talar om, då har du monopol på hela diskursen.

I dagens uppsvällda mediesamhälle krävs det en hel del för att lyckas ta sig genom bruset och inte drunkna bland andra budskap på sociala medier som twitter, snapchat, instagram, facebook, bland click-bait länkar och lolcat-videos, blogg- och debattinlägg. Möjligheterna för vem som helst att uttrycka sig om vad som helst gör att vi lever i en åsiktsekonomi som aldrig förr och bara för att du representerar ett stort parti eller företag betyder det inte att du får mer uppmärksamhet än närmaste modebloggare. Så när någon väl riktar uppmärksamheten åt ditt håll, då gäller det att du gör dig och ditt parti eller företag relevant och får ut exakt det budskap du vill, om ditt erbjudande, om din politiska plattform och varför du är det absolut bästa valet för personen i fråga.

Ska du verkligen slösa bort ditt medieutrymme på att prata om någon annan då?

Ska du verkligen använda den korta tid någon riktar uppmärksamheten på dig till att kalla dem för korkade, rasister, eller annat om de väljer din konkurrent eller motståndare istället för dig?

Slutsatsen

All PR är inte bra PR, men medieutrymme är medieutrymme… All PR är inte bra PR, men medieutrymme är medieutrymme och den som glömmer att använda sitt medieutrymme för att propagera för sin egen agenda, den får vackert finna sig i någon annans. Att göra ett tydligt avståndstagande vid ett kritiskt tillfälle är bra, att belysa felaktigheter hos motparten samtidigt som den egna plattformen lyfts fram med alla sina fördelar är bra, men glöm aldrig din huvuduppgift i kommunikationen gentemot väljare eller kunder: att berätta varför de ska välja dig, vad du har att erbjuda som är bättre för dem än alla de andra alternativen. Ge inte upp för mycket av ditt utrymme i väljarnas eller kundernas medvetande till motståndare och konkurrenter, då tappar du inte bara deras respekt utan även deras intresse. Du blir irrelevant. Och då dör du.

  • Den politiska retoriken i Sverige har blivit mer amerikaniserad.
  • Det går att dra en direkt parallell mellan valresultaten för Trump vs Hillary i USA och de traditionella politiska partierna i Sverige vs SD.
  • Trots att det negativa hos motståndaren belyses blir resultatet negativt för den egna kampanjen.
  • Den som alla pratar om får automatiskt monopol på diskursen.
  • Dyrbart medieutrymme används för att alienera röstare istället för att tala om den egna politiska plattformen.
  • Den som använder för mycket av sitt medieutrymme till att prata om motståndaren blir själv irrelevant.

 

Trendspaning: Den negativa kampanjens fallgropar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Top