Integritet och publicering, online och offline

smcgbg_2015-11-27
På bild: Maria Gustafsson och Lotta Gergils-Aston

Det här inlägget är baserat på de frågeställningar som togs upp under lunchdiskussionen på #smcgbg 27 november, samt innehåller också lite extra information om hur du kan tänka kring integritet och publiceringsfrågor som företagare.

Lagar och regler gällande integritet och vilken information—inte minst vilka bilder—man får ta, samla in och sprida vidare är lite av ett mörker för många. Lagstiftningen har inte hängt med särskilt väl alls med de nya medierna och vi gör alla saker, varje dag, i sociala medier, som egentligen är olagliga. Det blev alltså en mycket intressant lunchdiskussion med #smcgbg på eHive i fredags. Ni som följer mig på Twitter vet förmodligen redan vad vi pratade om på mötet, men jag ville ändå skriva ett blogginlägg om det och vidareutveckla lite.

För er som inte känner till det så är #smcgbg en diskussionsklubb om sociala medier och liksom namnet antyder hålls dessa diskussioner i Göteborg, en gång i månaden. Det senaste ämnet på agendan var integritet och speciellt då gällande publicering av bilder och information. Juristen Anna Hammarén var inbjuden för att belysa fakta kring ämnet—vad lagen säger—medan vi andra fick tillfälle att diskutera och dela med oss av våra egna kunskaper, lära oss mer av varandra och av Anna, samt krydda med åsikter om etik och moral.

När och hur och vem får du egentligen fota?

Här kan de flesta känna sig lugna med att de inte behöver vara rädda att deras semesterbilder, -filmer eller annat skulle vara olagliga på något vis. Du får fota och filma i princip vad du vill så länge du inte gör intrång i någons privatliv (inte filma på toaletter eller in i någons vardagsrum, eller fota folk i sjukhussäng hursomhelst exempelvis) eller missar att respektera statens och militärens skyddsobjekt. Är ditt fotande i vägen för ambulanstjänst, polis och annat är det inte lagar om fotografering som kommer in i spelet utan mer allvarliga lagar som framkallande av fara för annan.

Får du samla in och lagra information om privatpersoner?

Personuppgiftslagen (PUL), innebär att du inte får samla in och systematiskt lagra en massa information om någon hursomhelst. Inte ens med tillstånd från personen, om du inte kan garantera privat lagring av dessa uppgifter. Undantagen här gäller för pressen–som har sina egna pressetiska regler att följa–och konstnärer, inklusive författare. Bara för att du är konstnär eller författare innebär det dock så klart inte att du får publicera kränkande information.

På senare år har reglerna för hantering av privatuppgifter skärpts ytterligare, vilket har medfört en del extraarbete för företag och organisationer som vill hålla sig på rätt sida om snöret. Håller ni PUL i tankarna när ni utformar era interna arbetsrutiner?

I detta blogginlägg vill jag passa på att ta upp något som kan vara bra för företag att tänka på, nämligen det här med medlemskort knutna till personnummer och hur man arbetar med det:

På många butiker som erbjuder medlemsförmåner uppmuntras kunder ofta att helt enkelt uppge sitt personnummer vid kassan istället för att visa upp medlemskort eller körkort/ID. Det visar på en slentrianmässig behandling av personuppgifter som är mycket oroväckande och inte minst ett stort risktagande för både företag och kund. Vad händer när någon får sin identitet eller sitt kreditkort kapat efter att ha angett sitt personnummer i butik?Vad händer när någon får sin identitet eller sitt kreditkort kapat efter att ha angett sitt personnummer i butik?

Huruvida det i framtiden kan bli rättsliga prövningar gällande detta låter jag vara osagt, men vad det däremot kan leda till är en riktigt jobbig PR-historia. Så tänk över era arbetsrutiner en extra gång är mitt tips och se till att butikspersonalen alltid ber om ID-kort istället för att uppmuntra kunderna till att rabbla upp sitt personnummer i kassan.

Mer information om personuppgiftslagen hittar du exempelvis på Notisum.

Vilka bilder och vilken information får du publicera och hur?

Som privatperson får du i princip publicera dina egna bilder hur du vill, så länge de är lagliga och inte kränkande på något vis. Det finns ganska stränga regler kring kränkande information och förtal dock. Här är det framförallt viktigt att komma ihåg att du inte får publicera vadsomhelst bara för att det är sant. Det måste finnas ett seriöst (inte bara allmänt) samhällsintresse i att ta del av denna information på något vis.

Det är inte okej att fota en dyngrak polare och lägga ut denne på Facebook med en tillspetsad rubrik bara för att det är sant att personen i fråga var full på den där festen. Däremot kan det vara okej att publicera en bild på en politiker som du har sett köra rattfull i innerstan eftersom denna information kan sägas vara viktig för väljarna att veta om. Och är sann. Samtidigt.

Dessutom kommer du inte undan ditt eget etiska ansvar bara för att du återpublicerar en bild eller information som någon annan har publicerat före dig, inte ens för att kommentera hur hemskt det är att denna information eller bild har publicerats.

Angående vad pressen får publicera och inte så faller detta inom pressens etiska regler och riktlinjer. Här har Journalistförbundet en bra sammanfattning på sin hemsida.

Som företag är reglerna för publicering striktare om publiceringen har med marknadsföring att göra.Som företag är reglerna för publicering striktare om publiceringen har med marknadsföring att göra. Då gäller lagen om namn och bild i reklam, vilken enkelt sammandraget går ut på att du inte får publicera bild eller namn på någon person i marknadsföringssyfte utan dennes uttryckliga tillstånd.

Här vill jag speciellt tipsa dig som företagare om att vara noga med att använda seriösa fotografer och bildbyråer till marknadsföringen. Det finns tillfällen när ett intet ont anande företag har använt bild på en person i reklamsyfte, där det sedan framkommit att personen i fråga inte alls har gett tillstånd till fotografen att bilden får användas på detta vis. Och det kan bli dyrt. För dig. Det är nämligen du som publicerar bilder eller information som i första hand får ta smällen, oavsett vem som fotat bilderna eller tillhandahållit informationen från början.

På SiteVisiondagarnas hemsida finns en bra sammanfattning av regler och praxis gällande bildrättigheter.

Bonusfråga om etik och moral kring publicering

Var det rätt att publicera bild och namn på 22-åringen i Boliden, respektive skolmördaren i Trollhättan–varför, varför inte?

Den här frågeställningen berör inte egentligen dig som företagare, om du inte råkar vara i nyhetsbranschen, men det kan ändå vara intressant att veta hur vi resonerade.

I fallet med skolmördaren i Trollhättan var det en berättigad publicering därför att:

  • Det var av seriöst allmänintresse (en skolmördare)
  • Det var helt säkert att personen i fråga var skyldig
  • Gärningsmannen var död

Men, det finns också tunga motargument:

  • Det var inte nödvändig information att ge då gärningsmannen inte längre var ett hot
  • Att gå ut med namn och bild offentliggjorde också gärningsmannens familj, släkt och vänner och de är i högsta grad vid liv och dessutom med all sannolikhet själva oskyldiga till något brott

I fallet med den 22-årige misstänkta terroristen gjorde de flesta bedömningen att det var avgjort fel beslut att gå ut med namn och bild på en person som inte var bevisat skyldig till något. Jag ville dock även lyfta argument för den andra sidan, alltså för publicering. Mitt resonemang var att det finns tillfällen när personens rätt till integritet måste stå tillbaka för allmänhetens bästa. Detta händer inte ofta, men om det gäller rikets säkerhet och hotet är så pass allvarligt att säkerhetspolisen på ena eller andra sättet släppt uppgifter om den misstänkte, så kan det ändå vara försvarligt att media lämnar ut dessa uppgifter till allmänheten. Om de gjorde det i detta fall för att förhindra ett terrorattentat i Sverige, eller för att sälja lösnummer, kan jag dock inte säga.

Det jag kan säga är att om den här personen hade varit terrorist och dennes agerande hade lett till säg 1000 döda människor på Stockholms gator –för att använda exemplet jag gav under diskussionen– och det sedan kom ut att man hade kunnat förhindra detta om bara allmänheten hade fått hjälpa till i sökandet efter mannen, ja då tror jag diskussionen hade låtit helt annorlunda. Det är lätt att stå för sina principer med facit i hand, när det inte kostar en något, men om det stod mellan dina barns liv och en främlings integritet, vilket val skulle du göra då?

Läs gärna mer om diskussionsklubben #smcgbg på hemsidan. Där har också Maria Gustafsson, klubbens grundare, lagt upp ett blogginlägg med många matnyttiga länkar, samt video från Anna Hammaréns korta föreläsning och deltagarnas sammanfattning av diskussionerna.

Integritet och publicering, online och offline
Tagged on:                         

One thought on “Integritet och publicering, online och offline

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Top